Dramatik från partisk vinkel.

Brev till manliga regissörer världen över. Ja, ni är män, bara män kan framtvinga såna ytligt romantiserade visioner.

Kom över era morsor, det är pinsamt. Tittar nu på Ponyo of the cliff. Sällan skådad Mamma-romantik. Pappa-romantik saknas ofta i film, vilket inte är negativt. Världens bästa film-Pappa är trotts allt Mr. Bennet i BBC's pride and predjudice. Varför? Jo, han har djup. Han är en arrogant, snobbig, akademisk översittare som behandlar sin omgivning med cynisism och milt förakt. Samtidigt så är han förnuftig, rolig, mild och stöttande mot sina två äldre döttrar. Han sliter hårt för att hans familj ska kunna klara sig efter hans bortgång. I grunden till hans attityd till det mesta ligger två stora faktorer, han är förnuftigt gift, inte lyckligt och han har misslyckats frambringa en son.  

Det jag vill säga är, jag skulle aldrig vilja ha Mr. Bennet som pappa men visst funkar det bra på film för att han är mångbottnad karaktär. Det kan man säga om få mödraroller. Visst finns dem, jobbiga är att man måste leta lite för att hitta dem där bra Mamma-rollerna. Kan nämna Isabella Rosselini i Blue Velvet. Riktig människa, riktig mamma. För att inte nämna Holly Hunter i The Piano.

Jag har äntligen hittat en bra dokumentärfilm streaming sida.

http://topdocumentaryfilms.com

Ungefär åttahundra filmer, bra grejjer. Jag postar det här för att det är så himla lätt att finna bra stream sidor för spelfilmer men man hittar sällan bra ställen för dokumentärfilmer.

/ P

PS; Alla borde titta mer på South Park, säsong 13 äger

DS

romantik, ständigt återkommande ämne i film och... allt. Nåja,  vi kan åtminstonde alla relatera antar jag. Förutom alla sjuka människor i världen och då menar jag dem psykiskt sjuka inte dem där riktigt sjuka, dem är det ju bara synd om. För en psykopat måste det vara en av världens sämsta filmer, en film som bygger helt på empati och sympati. Filmen heter;

Rain.

En tjej åker i en bil. En kille bryter sig in. Inte sådär hotfullt, bara lite tvärt liksom. Dem börjar snacka, mänsklig kontakt uppstår och sen har du ungefär det mötet utdraget över en två dagars period. Tro det eller men det funkar.

Låter Emo, right? Sannerligen så gör det det och visst låter handlingen bekant? Lost in Translation någon, fast skippa alla japaner. Det handlar kort och gott om två människor som är obekväma med sin omgivning och dom reder ut det tillsammans. Hör och häpna, den här var enligt mig ungefär lika bra som lost in translation, men för mig betyder det ju inte mycket för att jag tyckte att den inte var var så bra men nu är ni  iaf lite provocerade kan jag tänka mig. Nåja, vad finns det att säga, jo, det regnar... typ hela filmen. Hence the title. Jag menar den funkar, visst gör den det, väcker inte det största intresset men den tråkar aldrig heller ut mig och man känner verkligen flödet av bra dialog och många bra strukturerarde scener. Om jag jämför med Frobidden Fruit så var det här den starkare men inte med så mycket. Jag gillade tempot i den här och var mer förtjust i karaktärerna dessutom. Allt kändes sådär verkligt men ändå lite spännande som det ska vara.

Bra avrundning,  eller nedvarvning av festivalen. Sista rescensionen.

*Pust* / Per

Okej, jag har inte sett The Baader-Meinhoff komplex men jag gissar på att den inte tar lika mycket ansvar för historien som den här filmen och då är den här filmen en fullständigt påhittad historia fast med inspiration från en intervju från en föredetta RAF(red army fraction) medlem. Ansvar, det är nyckelordet för filmen. Filmen som fick mig att gråta en skvätt heter;

Long Shadows

Wilmer, en föredetta röding till kommunistterrorist kommer äntligen ut ur the joint. Han vill endast två saker gå vidare med sitt liv i ensamhet och ge sin son ett brev. han flyttar in i ett lägenhetshus som hans överbeskyddande advokat fixat. Han bor bredvid den ensamma kvinnan Valerie som inte får träffa sin son. Känns knappt som att jag kan förklara utan att förstöra filmen. För allt är verkligen inte som det verkar.

Oj oj oj. Vilken film. En djupdykning i skuld och arv. Lite förklaras om själva Baader-Meinhoff gruppen i sig, det behövs inte. Behöver man förkalara Al-qaida? Nej, dålig paralell kanske. Men iaf, det är inte viktigt. Det är människorna som styr den här filmen, dem och deras konflikter. Konflikter mellan föräldrar och barn, mellan makor och makar, mellan vänner och vänninor och allmännt hur surt det är att ha ett svin till hyresvärd. Den säger så mycket enligt mig. Den diskuterar politik och människor samtidigt utan ens en tanke om att det är krystat. Politik påverkar människor och människor påverkar politiken. Det finns inte en scen med spänning i efter tjugo minuter, man vet INTE hur det ska sluta, jag hade ingen aning. Jag gick därifrån och kände verkligen att den här regissören hade sagt något till mig, något inte så nytt men på ett originellt sätt och jag applåderar honom för att inte använt flashbacks... alls, i en historia som nästan är uppbyggd för dem.

Jag lyfter på min hatt för den och kallar den utan tvekan den bästa filmen på festivalen.

/ Per

Etiopisk film? Finns det ens eller är det inte så att dem lyckats döda varandra där nere?*ironi* Festivalens stora överraskning, eller ja, att säga överraskning är väl nog en överdrift. Den har trotts allt vunnit manuspriset i Venedig. Så den kan nog stå på egna ben. Filmen jag snackar om nu heter:

Teza

Anberber återvänder till sin hemby i Etiopien. Bakom lämnar han sig ett liv av lidande, utbildning och ett högerben. Väl i byn så finner han inte frid. Det lidande och minnen som han trängt bort söker upp honom. Han jagar i sina minnen vart allt gick fel samtidgt som han försöker göra upp med sin födelseplats.

Jag gillar den. Jag gillar denna etiopiska film som för en otroligt argument om socialism, hederskultur, intellektualism och barndomsminnenas förrädiskhet. allt är berättat som en dikt. Dröm, verklighet och minnen flyter samman och mitt i kaoset av sin samvaro så står Anberber. Han känns ständigt utsatt, som om hela världen var ute efter honom. Små strimmor av ljus kan man se men det finns många stunder av nattsvarthet i hans närvaro. Även denna film lider av långfilmens långhet, den där rikgit långa långheten som känns.... för lång helt enkelt. Precis som Wild Blood så är Teza en film med några otroliga toppar som får en att antingen bli arg och provocerad eller nästan melankolisk. Jag kan nog också gnälla på musiken men den vägs upp av det råa men strålande fotografiet. Känns som en nittiotals film, det ska ju utspela sig då så fotot ger en känsla av äkthet. Första filmen som faktiskt stannade hos mig ett tag.

Stark jobbat, mer afrikanskt vill jag se efter detta.

/ Per.